On your marks...

Min far kunde på beställning rabbla alla olympiska spel, var de hölls och vilket år. Själv kan jag, efter lite fundering, möjligtvis rabbla upp färgerna på de olympiska ringarna (jag kan ärligt säga att en stor del av mitt ”idrottsintresse” dog i och med Tord Henrikssons beslut att lägga av). Och snart är det dags igen.

Den här gången är det Kina som ska stå med öppna armar och välkomna hela världen (förutom 43 oönskade kategorier av människor, enligt Falun gongs informationscenter i USA). Det är i Kina idrottarna ska hoppa, springa, gå, kasta, simma, rida, gråta och allt vad man nu gör på ett OS. I Kina.

Let’s be honest: Kina är väl kanske inte det land som förknippas med ”öppna armar” och en välkomnande och ”alla-är-lika-mycket-värda” inställning? Bilderna från barnhemmen där de små kinesiska flickorna satt fastknutna på sina pottor sitter fastetsat i mitt minne. Där var en flicka minsann ingenting värd, de kunde lika gärna lämnas åt hunden. Och hundarnas plats i Kina ska vi ju, som ni säkert redan vet, inte ens tala om.

Ska då ett land som Kina få arrangera ett så stort propaganda-jippo som ett olympiskt spel faktiskt är? Uppmaningen till bojkott kan man läsa om så gott som dagligen.

När IOK, den internationella olympiska kommittén, utnämnde Peking till OS-värd, uttryckte man förhoppningar om att uppmärksamheten kring OS skulle bidra till en ökad press på Kina, och på så vis en förbättrad människorättssituation. Tanken i sig är ju fin. Men nu är det ju så att Amnesty i sina rapporter visar att brotten mot mänskliga rättigheter i landet blivit fler genom de metoder som används för att ”städa upp på gatorna”. I Kina finns både möjlighet att sända människor till arbetsläger för omskolning, och att tvångsomhänderta drogmissbrukare. Myndigheterna har även möjlighet att hålla människor fängslade utan rättegång. Även detta utnyttjas nu inför OS – enligt tidigare nämnda Amnestyrapport. Att hundratusentals kineser tvingas lämna sina bostäder för att lämna plats åt sportanläggningar och OS-by känns ju inte heller helt okej kan jag tycka.

Men den kinesiska regimen har bättrat sig på två områden enligt Amnesty. De dömer ut dödsstraff mindre ofta, och de kommer att låta utländska journalister rapportera mer fritt. Problemet är bara att siffrorna på antalet dödsdomar kommer från Kinas högsta domstol, och det är omöjligt att kontrollera uppgifterna då insynen i själva domstolsförfarandet är mycket bristfällig. Men låtom oss hoppas.

Det andra området är detta med rapportering. Kina har utlovat fullständig pressfrihet inför OS. Denna frihet gäller dock inte de kinesiska journalister, inhemska medier kommer fortfarande vara hårt styrd av myndigheterna.

Jag kan tycka att idrott och politik inte riktigt hör ihop, det känns inte som att det bara är Carolina Klüfts uppgift att knyta upp banden runt Kinas alla små oönskade flickors handleder. Inte bara Stefan Holms uppgift att befria alla som hålls inlåsta utan en rättvis chans att få föra sin talan. Inte bara Susanna Kallurs uppgift att se till att kinesiska journalister får skriva vad de vill. Deras uppgift är att åka till Kina och ta en massa guldmedaljer.

Vi kanske inte måste vara med på invigningen. Vi kanske inte måste tacka värdlandet för den fina miljö de skapat runt detta OS. Vi kanske inte heller måste säga något positivt om deras sätt att styra landet. Utan kanske säga att vi inte tycker att det här är okej. Det kan man tycka även om man väljer att, efter ansats och perfekt plankträff, landa i deras sand.

Jag tycker att det är lite skrämmande att vi inte har kommit på något bättre sätt att visa att det faktiskt är fel - världen accepterar det inte.