Nu är det vidriga året 2007 snart över. Det började riktigt riktigt överjävligt och emotionwhise fortsatte det i samma anda. Men 2008… 2008 ska bli ett bra år, jag bara känner det i varenda cell i min kropp. Det ska hända många roliga saker detta år. Det är bara så. Jag vägrar nöja mig med mindre!
2007 var alltså pissets och överjävlighetens år. Men också ett upptäckternas år. Jag upptäckte Moskosel. Jag upptäckte Öland. Jag upptäckte en björn, och jag upptäckte (om än lite väl sent) en ripa. Jag upptäckte min absoluta favoritbloggare och krönikör Malin Wollin. Jag upptäckte Stieg Larssons litterära fingerfärdighet och jag upptäckte Takida.
Årets härligaste dag är utan tvekan dagen på playa del underbar. Varmast i Sverige, härligt badvatten, gott kaffe, lagomt sura plommon och ljuvligt salta saltiner. Och så underbart sällskap förstås! Årets vidrigaste dag var dagen den 31/1, och även fast jag vill kommer jag nog aldrig att glömma den. Jag kan inte säga att jag tyckte att 9/7 var någon höjdare heller.
Årets roligaste fest måste nog bli parmiddagen hos Karin och Andreas. Vi var en tapper liten skara som tog oss dit, och innan kvällen var slut hade vi tömt whiskeyflaskor och utbytt livsberättelser. Årets tråkigaste fester var dom jag aldrig var på.
Jobbmässigt har det varit ett mycket bra år, trots några månader av arbetslöshet. Jag har nu ett jobb som jag trivs otroligt bra med, och jag är mycket glad över att jag får vara där läsåret ut.
Det är med ett stort leende jag tar farväl av pissåret 2007. Adios -kom ALDRIG mer tillbaka!
Och så var julen över för denna gång. Jag hade en mycket trevlig julafton i stugan med urmodern, bröderna och svägerskorna. God mat, trevligt sällskap och fina julklappar. Jag är mycket belåten!
Jag är även mycket belåten över en av mina julklappar till min M, nämligen ”Mario and Sonic at the olympics”. Det är ett väldigt roligt spel, och jag som inte har ont i varken axlar eller armar efter gårdagens takmålning kommer att oja mig imorgon då denna kvälls friidrottstävlande kommer att straffa sig. Men det får det väl vara värt…
Och vad takmålningen anbelangar så är jag, även över den, belåten. Vi har nu ett mycket fint och vitt tak i vardagsrummet. Det är bara väggarna som nu väntar på att bli tapetserade, sedan är det klart för den här gången.
Morgondagens planer gör mig också belåten, då planen är att gå ut och käka lunch med 3 favoriter i vackerstan. Jag kan redan nu säga säkert att det kommer att bli trevligt. Det har en tendens att bruka bli det.
PS. M-tomten var rar nog att förse mig med en alldeles förträfflig och fantastisk telefon så ni kan snart räkna med att det kommer att dyka upp lite mer bilder här på bloggen. DS.
Det har varit en hektisk dag minsann! Första jullovsdagen ringde väckarklockan klockan 7.00. Fröken här steg upp på sjätte snoozningen, dvs 7.30. Sedan bar det av mot guddottern den ljuvliga och hennes mamma och mormor. Jag tog med mig mamman och begav mig mot intesåvackerstan. Där har vi spenderat förmiddagen, och nu är alla klappar köpta. Men att gå (och framförallt köra) på stan idag var en riktig plåga. Usch usch usch.
Eftersom att någon i mitt hushåll fyller år imorgon så kom jag ju på att man kanske ska bjuda gästerna på något när de kommer. Detta gjorde att jag nu har spenderat 2,5 timme i köket, men då har jag hunnit baka tårta, en sorters kaka, och julgodiset till måndagen. Jag känner mig nöjd.
Idag har bröderna kommit hem till det vackra norr, och det ska bli mycket roligt att få träffa dem imorgon! Kusin+kusinfru har åkt till Thailand de asen. De kan stanna kvar där! (inte för att jag inte vill ha dem i Svea rike, utan för att de ska bygga sig ett fint hus där, med ett fint gästhus på tomten vid havet. Ovanför gästhusets dörr ska det hänga en skylt där det står
"Thailandshem åt M och M"
och ska således vara vår boning när vi kommer och bor hos dem en månad per år. Det är min plan.)
"Nu har nedräkningen börjat och imorgon smäller det!! :o) Det är då jag ska få min efterlängtade lärarexamen!! CAN YOU BELIEVE IT?? Int’ jag... *s*
Har annars haft en mycket angenäm dag, även fast vissa såg till att jag inte fick något vettigt gjort, men det gör inte nåt!! Lite tvättstuga, lite middag, lite fika med fadder (eller gudmor som vissa säger) och sedan några myyyyycket trevliga telefonsamtal från vänner som ligger mig varmt om hjärtat! *jihooo* Kan knappast bli bättre... Lite god natts sömn på det här ni, det blir grejer det!! :o)
Godnatt världen! /Mia
Det är underbart nästan jämt!!"
Såhär såg mitt liv ut enligt en, på dagen, 5 år gammal blogg. Herregud! Var tar tiden vägen? Jag får tillbaka känslan i magen som jag hade när jag skrev det där blogginlägget. Jag kommer ihåg när jag skrev det, vad jag gjorde samtidigt, vad jag kände, hur rummet såg ut. Det är verkligen helt galet.
För exakt 5 år sedan var jag en pirrig och naiv 22åring med alldeles för stora känslor i magen. Och jag satt bara där i mitt rum på Öbackavägen och längtade. Längtade efter den kommande examen, efter vännerna och efter det stora äventyret, just denna kväll.
Imorgon är det alltså 5 år sedan jag stod där längst fram i Umeå stadskyrka och sjöng Jul, jul strålande jul, Dona nobis pacem och Merry X-mas (war is over) med lärarkören. 5 år sedan vi satt på Scharinska villan och hade sista fikat med klassen och släkten. 5 år sedan vi körde de 30 milen hem i snöstorm. 5 år sedan min fina vita mössa försvann spårlöst.
Jag har nu tänkt beta av ett ytligt och trivialt problem som dykt upp i min vardag (tro mig, jag har värre). Problemet handlar om min bedårande, och för vintern nyinköpta, mössa. Den är grön och fager som få, och jag blev kär så fort jag såg den. Nu till problemet: den är fin och skön så länge man inte rör sig nämnvärt, men om man ska röra sig lite mer (springa, vara med i herreman-på-täppan etc.) så händer detta: Man skulle kunna säga att jag blir förblindad av skönhet...
Detta är ytterst obra i främst 2 situationer: 1) Om någon illbatting kastar snöbollar på framsidan och vägrar sluta när jag ropar så måste jag ju springa fram och ta henne/honom i örat -> blind fröken -> nicht gut. 2) Om (när) detta sker i herreman-på-täppan så blir jag nerputtad, utan pardon. Killar i mellanstadieåldern är förvånansvärt starka.
Jag tror att jag måste leta reda på någon gammal mössa att ha på jobbet, och så får jag ha min bedårande på mig när jag är ute och söndagspromenerar i byn. Visst vore väl det det enda rätta? Eller ser ni någon annan lösning på mitt triviala problem?
På allvar! 3 och en halv arbetsdag kvar till 17 dagars oh-du-ljuva-ledighet. Det är ett mycket slitet och trött gäng som samlas i personalrummet varje morgon. Det är så lustigt hur olika denna trötthet ter sig på barn och vuxna. Vi vuxna stirrar in i adventsljusstaken med tom blick och är knappt kontaktbara. Barnen, on the other hand, är så full av kontaktslystnad att de knappt kan sitta still. De vill gärna surra, skicka julkort till, skrika, peta på, brotta ner och snöbada varandra.
Gode värld, have mercy on oss lärare i en vecka till detta år.
Denna dag är dagen då de sista julklapparna ska inhandlas. Detta kommer att ske i vackerstan. Jag beger mig dit... nu!
Jag hade faktiskt tänkt visa er hur fint vi har det i vårt köksfönster i år, men käre M's kamera är allt annat än behändig då det bara går att ta 4 kort med den innan batterierna dör så det blir inget. Pumlorna återspeglar ljuset från adventsljusstaken så fint. Pumlorna måste upp, så är det bara. För nu så får det räcka. Det kommer säkert att plockas fram någon liten tomte och någon fler julgardin eventuellt...
Och ikväll är det filmkrock. Två alldeles fantastiska filmer, på nästan samma tid. För mig är det ingen fara eftersom jag har dem bägge, men jag tycker synd-synd-synd om er som saknar inspelningsmöjligheter och som därför bara kan välja en.
I ena ringhörnan har vi "The life of David Gale". En otroligt stark film, som är spännande, fin, sorglig och som inger lite hopp om mänskligheten. Den är mycket nyttig, inspirerande och tänkvärd att se!
I den andra ringhörnan har vi "Love actually". En galet romantisk film, och naturligtvis måste en sådan innehålla Hugh Grant. Jag älskar romantiska filmer med Hugh Grant. Ingen gör dem lika bra som Hugh!
Om jag bara fick välja en filmscen i hela världen som jag skulle få vara med om så skulle jag välja bröllopsscenen från Love actually:
Skulle någon vän fixa något sådant på mitt bröllop skulle jag gråta ihjäl mig av lycka och kärlek.
Nå, vad väljer ni nu?? Jag väljer början på "Love actually" och slutet på "the Life of David Gale"
Inte kan väl de här avgrundshostningarna ha något att göra med förkylningen jag har dragits med sedan förra lördagen, då jag låg med hög feber ett dygn?
Och den här nästäppan... på vintern har man nästäppa -visst?
Och är man täppt i näsan så har man ju ont i bihålorna. Det är väl inget konstigt med det?
Nä, vilken tur! För jag ska ju dricka drinkar och sjunga karaoke ikväll!
Idag har jag haft två mycket trevliga och mycket roliga samtal (bland några andra). Det första var med min chef, som när jag frågade om det var många som sökt "min" tjänst, berättade att hon satt och fyllde i mitt anställningsbevis as we spoke. Jiiiiiha! Jag trivs som fina fisken i vattnet, och nu får jag fortsätta med det ända fram till sommaren! Lovely!
Det andra samtalet kan jag tyvärr inte berätta om här. Men det var ett himla roligt samtal i alla fall. You'll have to take my word on it.
Ett annat roligt samtal som jag tidigare sagt att jag ska återkomma till, var det då det ringde en man från DN's prenumerationsservice: Man: Hejsan jag heter XXX och jag ringer ifrån DN's prenumerationsservice. Jag söker... ehm... få se här... Masahele...Bleibali. Jag: Nja, det blir nog svårt. Hon bor inte här längre serru. Man: Jaså, på det lilla viset. Vet du vart jag kan få tag på henne, jag har ett mycket förmånligt prenumerationserbjudande? Jag tänker: Nä, för hon finns inte. She's just a fetus of our imaginations. Jag säger: Jo, hon saknade djuren på den afrikanska savannen, så hon flyttade tillbaka. Man: Jaha, då blir det svårt. Tack då. *klick*
Inget telefonsamtal är dock lika roligt som det här.
Igår hade jag dagen till ära kameran med mig till jobbet, för att fotografera barnen ute i snödrivorna. På vägen hem, när jag fick sällskap av två älgar på vägen kom jag på att den ju faktiskt låg i baksätet, och jag hann ta fram den, byta batterier och ta kort, innan de behagade pulsa iväg.
Efter bara några minuter fick jag sällskap igen, den här gången var det hornmupparna som var framme och puckade sig. Om man vill fånga dessa på bild behöver man inte vara det minsta flink i fingrarna, för man har all tid i världen på sig...
Inte helt lätt att hitta maten, som ligger under sverigerekordsdjup snö.
Efter dessa avbrott var det lugnt på vägen, och jag kunde susa fram genom julkortet...
...i full fart. Kvällen spenderades i intesåvackerstan med bästa F, och våra mödrar. Maten var god. Magnus Betnér var rolig. Min hals gör ont. Jag tror att det börjar bli dags att försöka förinta feberfrossan med ytterligare ett varmt bad...