Låtom oss fira!

Klockan 9 idag för två år sedan satte jag mig i en silverfärgad bil. Bredvid mig satt en omtalad man, och jag var så nervös att jag höll på att börja gråta. Det enda jag kom mig för att säga var:
-Bara så att du vet så kommer jag att få tusen motorstopp för att jag är så nervös.
Mannen tittade lite slött på mig och sa:
-Jaha. Då vill jag att du gör som jag säger... Varje gång det händer - säg "shit happens".
-Shit happens?
-Ja, för det gör det, och jag kommer inte att kugga dig för några motorstopp. Då kör vi. Varsågod och ta höger här framme...

26 minuter senare står jag åter på samma parkeringsplats, om möjligt ännu mer nervös. Det där hjärnsläppet vid Torsgatan var ju inte så lysande, men det andra gick rätt hyfsat...väl?
-Det var ju inga problem det där. Nu får du krama hejdå till Mona för hädanefter får du köra själv.
-Eh va?
-Jag kommer att kryssa i godkänd här. Den här pappersbiten ska du alltid ha med dig tills du får själva körkortet. Det här stora pappret kan du slänga när du kommer hem.
-SLÄNGA? Är du galen, det ska ramas in!
-Har du inget finare att rama in?
-Jag tror att jag på något sätt älskar dig, så glad är jag.
-Okej, nu ska jag gå och hinna ta en kaffe innan nästa. Grattis och kör försiktigt!

Sen var det kramkalas med Mona den underbara, och sedan dags att ringa runt och vråla glädje i mobilen. De enda som visste något var farmor, lillebror2 och käre M, så urmodern blev ganska paff när jag ringde mitt under hennes lektion. Kosan styrde jag direkt till farmor där hennes bil stod och väntade, precis som planerat. Den bilen är för övrigt samma gröna sköna som numer för mig över stock och sten varje dag. Det är nog en av de bästa dagarna i mitt liv hittills.

Så höj nu glaset med mig och så skålar vi för Mona. Mona den underbara.
Hon är ljuvlig, fantastisk och en av de människor som hjälpt mig allra mest.

-För Mona!