Stick

Sticket bestod i ett blodprov som läkaren jag träffade i måndags ordinerade. Han ska kolla upp så att jag inte råkar ha någon inre sjukdom (såsom diabetes, struma etc.) som visar sig i form av oläkbara självsprickor på mina händer.

Jag har tagit några blodprov i mina dagar, men aldrig fler än 2 korta rör åt gången (och blodgivare fick jag minsann inte bli när det begav sig, nu skulle de tydligen mer än gärna se mig som donator). Intet ont anande satte jag mig i stolen imorse. Kavlade upp ärmen, chittchattade lite med sköterskan under tiden hon tömde mitt blod. När jag kollade upp på den där vickande grejen så låg där 7 långa rör (S-J-U) med mitt namn på. Nu lär ju mina självsprickor inte kunna blöda på ett tag i alla fall...

Min mellanstadiefröken

Jag tror att hon hade varit stolt över mig idag. Om inte annat så hade hon nog skrattat ganska gott. Jag har nämligen varit och svängt mina lurviga i skidspåret. Det var inte igår kan jag meddela... Nå, vad tyckte jag då? - Jo, jag hade så jävla roligt!! Jag svischade nerför "djävulsbacken" (barnen kallar den dock för "mördarbacken" när någon fröken är i närheten) utan problem. När man sen på tillbakavägen ska uppför samma berg så kläcker en av illbattingarna ur sig:
-Men fröken! Det går ju riktigt bra för dig!
-Klart det gör. Var du orolig för mig?
-Ja, faktiskt lite...

En annan rolig sak idag, var en anagramtjänst som jag hittade till på nätet. Här kommer lite roliga exempel:

Moi: abnorma civila i ram.
Urmodern: Bomba civilborrarna!
Bror 1: Malungs limerickbovar.
Bror 2: Motvindens abborre Allan.
Käre M: Christines amasoner skalades.

Jag kommer skrattande att hänga upp några tapetvåder med start... NU!

2 sidor av samma sak

Man skulle kunna kalla det "pappskalle spöar spacklat spån".


Jag väljer att kalla det "estetisk eufori besegrar ångesten".

Nostalgi

Det har i hela mitt liv funnits ETT säkert tecken på att födelsedagen börjar närma sig, nämligen detta:

En helg i renoveringens tecken

Nu har det då äntligen blivit dags. Det är nu det ska ske. Den stora tapetseringen!

Igår fick jag det ljuva samtalet som meddelade mig att tapeterna har kommit. Nu ligger de i bagageluckan i vår bil. Imorgon ska de upp på våra vardagsrumsväggar.

Vissa kanske tänker: Menå, vad är det att hetsa upp sig över - några pappersbitar på väggen?
Men för mig är detta stort! Första gången på 22 år som jag får välja tapeter till ett rum, och dessutom ska jag och käre M fästa dem på väggen själva. Detta är inget vi har på vår CV sedan tidigare, någon av oss. Att vi dessutom har levt otroligt avskalat (tänk spånskiva) sedan i slutet av december förra året gör min längtan efter fina, egenvalda tapeter särdeles ihärdig.

Det jag ska njuta allra mest av, när tapeterna väl är på väggen, är att få städa! Tänk vad tapetabstinens kan göra med en, i övrigt, relativt sund hjärna...

Jag längtar svårt

efter mycket. En av sakerna är denna. Jag har riktigt höga förväntningar, och jag hoppas HOPPAS att de inte går i kras.

För någon dag sedan satt jag framför tvn med ett av mina senaste projekt. Då hörde jag en trailer för en film och kände att namnen och storyn lät bekant. Jag tittar upp, och vad får jag se? Jo, en annan av mina favoritböcker har filmatiserats! "P.S. I love you" är en alldeles magisk bok, och Cecelias andra bok "Där regnbågen slutar" är också lovely. Jag har svårt att förstå att en så ung människa kan förmedla så mycket livserfarenhet. Hon måste vara en mycket klok kvinna.

Nåväl, jag har inte lika höga tankar om den film, som om Stieg Larsson-böckerna ändå. Det känns mer utmaning att göra en filmatisering av den. Dessutom är jag ju barnsligt förtjust i svensk film. Jag borde vara fridlyst.

Diagnos

Det var jag som tog upp det till diskussion idag på jobbet. De övriga diskuterade det ett slag, ställde forskande frågor till mig och jag berättade så mycket jag förmådde om den enda lögnen.
Den som tog hela min helg i besittning, och som lämnade mig oförmögen att göra någonting. I princip all min vakna tid gick åt till den. Den var det första jag tänkte på igårmorse, och det sista jag tänkte på igårkväll när jag släckte lampan. Den gjorde att jag låg sömnlös i sängen igår från 21.00 till 00.30 ända tills någon, som inte är jag, bestämde att nu får det vara nog. Knyt ihop den här säcken nu! Den enda lögnen...

De vägde mina symptom fram och tillbaka, diskuterade lite till, och när det ringde in från lunchrasten så hade de min diagnos redo.

Ikväll har jag bara låtit beskedet sjunka in. Jag har försökt bli vän med tanken. Det är inte lätt, men jag antar att det bara är att acceptera: Jag är litterärt manodepressiv.


PS. Jag kan varmt rekommendera boken "den enda lögnen" av Harlan Coben. Den var jävligt bra! DS.

Famlar efter halmstrån

i ett försök att hålla bloggen levande. Jag kom att tänka på nattningsceremonin i Öbackakollektivet. Det var ett kollektiv där jag bodde med 3 fina unga män; H, E och M.

Ni vet sekunden då man ligger i soffan, ser nåt mindre bra på tv, kollar vad klockan är och inser att det börjar bli dags att gå och lägga sig. Den sekunden togs boken fram. Min coffeetablebook "gör om mig" av Michael Bindefeldt. Det var oftast M som höll i boken, och snart skulle vi alla få veta vem vi skulle få dela säng med inatt. M bläddrar alltså i boken och tittar bort, sedan sätter han in fingret som stopp - och där, på just DEN sidan finns den personen som man ska få spendera natten med. Jag vet inte hur många nätter H har fått sova med Hans Holmér. En riktigt kul grej, som jag verkligen kan sakna helt enkelt.

Jag tänkte nu prova något liknande. Framför mig ligger "Svenska akademiens ordlista över svenska språket" (det ex. som jag fick av min mamma och pappa när jag skulle börja min lärarutbildning). Jag tänker kolla bort, bläddra och sätta in fingret som stopp. Det ord som är vid mitt högra pekfingers nagel tänker jag blogga om. Några frågor? Nähä, då kör vi.

Ordet blev "nivåövergång".

Jag ska försöka komma på en bättre idé tills imorgon...

Är det nå't som går eller?

Jag tänker på bloggtorkan som har brett ut sig... Vad beror det på? Kan det vara så att det finns fler än jag som är vårdeppare - trötta och allmänt slitna?