Utmaningen orsakade kli i fingrarna

så jag måste nog fortsätta lite. Idag har jag varit på en tripp till vackerstan. Jag har hunnit med tre besök.
1) Spontanbesök hos gammal (höhö) och kär kollega.
2) Snabbvisit hos urmodern.
3) Paraplyöverlämning och pratfika hos A-H.

Alla tre var mycket trevliga, och det var så längesedan jag träffade både nr 1 och 3 så jag var glad i hjärtat när jag begav mig hemåt igen. Av A-H fick jag och min man (det känns fortfarande helt galet att skriva/säga det) en väldigt fin bröllopspresent som nog var en av de presenter vi fått med mest tanke bakom. Det är så konstigt för vi träffas sällan och efter varje gång vi har setts så kan jag inte förstå varför vi inte ses oftare. Det är verkligen märkligt för jag tycker mycket om hennes sällskap.

På väg från henne körde jag en ny väg. Den är enbart ny i den bemärkelsen att jag aldrig färdats på den förut. Det var en mycket söt och fin liten väg med fantastiskt vacker omgivning. Jag gillar såna vägar - autobahn är inget för mig.

Jag antar utmaningen

Jag hakar på Mats Strandbergs utmaning. (Mest för att ha någonting att skriva, då jag för tillfället tycker att jag inte har så mycket att tillföra min blogg)

1) Vad åt du till frukost?
Två skivor lantgoda med hamburgerkött och ett glas vatten (både mjölk och juice var slut)

2) Lägg ut den senaste bilden du tagit på dig själv. Obs! Bara du själv får figurera på bilden.
Det är inte aktuellt.

3) Vem fick du ditt senaste sms ifrån?
A-H

4) Vilken färg har din dator? Alltså skalet...
Svart

5) När var du arg senast?
Jag blir väldigt sällan arg. Irriterad var jag för ca en halvtimme sedan då jag skickade iväg ett mail till en offentlig person som skrivit något urbota korkat på sin blogg. Samma sak hände för någon dag sedan - fast med en annan bloggande offentlig person. Jag har blivit en riktig bitterfitta.

6) Ditt bästa minne från skoltiden?
Allt från lågstadiet, och det mesta från gymnasiet.

7) Ditt sämsta minne från skoltiden?
Högstadiet var ingen storhetsperiod tycker jag.

8) Yoga eller löpning?
Jag skulle hellre yoga 5 timmar om dagen än att löpa 5 minuter i veckan. Löpning kan vara det tråkigaste jag vet.

9) Spaghetti Bolognese eller Oxfilé Provencale?
Oxfilé provencale

10) Vilka tidningar läser du regelbundet?
Amelia och Lärarnas

11) Favoritkaraktär i deckare? Böcker, teve eller film...your choice.
Martin Becks granne och Lisbeth Salander.

12) Teveprogram du aldrig missar? Och om du gör det så ser du till att spela in eller kollar reprisen.
Brothers and sisters och Lost.

13) Vem är du avundsjuk på? Eller vilka.
Olika personer för olika saker. Det finns ingen jag skulle vilja byta med rakt av.

14) Din bästa revansch?
Jag vet inte. Jag är inte så hämndlysten av mig.

15) Din bästa chef ever respektive din sämsta?
Jag hoppas verkligen att jag aldrig mer kommer att ha så dålig chef som de två rektorer jag hade under mitt första år som lärare. Den bästa chefen hade jag under två månader förra våren.

16) Mat som du aldrig någonsin kommer att äta?
Jag är uppfostrad som så att man måste smaka för att ha rätt att ha en åsikt, men detta till trots så t-r-o-r jag inte att jag skulle äta testiklar, hjärna, mage eller hundkött. Fast det sa jag i och för sig om grodlår också, och det var jättegott.

17) Offentlig person som du skulle vilja ta dig ett snack med?
Just nu, den offentliga person som jag irriterade mig över (se fråga 5). Men eftersom det inte skulle bli något trevligt möte så skulle jag hellre välja Mikael Persbrandt eller Adam Duritz.

18) Kaffe eller te?
Kaffe

19) Skostorlek?
41-42 (och NEJ, det kan inte vara lätt för mig att hitta skor på damavdelningen)

20) Hur ofta är du på IKEA?
En gång per år typ.

21) Om du hade fem miljoner över....vad skulle du då köpa? Och du var tvungen att köpa något annars skulle de försvinna...
Betala av våra lån, borra bergvärme, bygga nytt kök, köpa stuga med strandtomt vid havet och en bil med klimatanläggning.

Hipp hipp hurra

Grattis på ettårsdagen i efterskott bloggen. Jag kan inte förstå att jag missade det. Eller ja, jag vet ju att jag är helt dygnsvild och inte har en susning om vilken vecka, veckodag eller datum det är. (Det började 3 dagar efter sommarlovets start, och kommer att hålla i sig minst 3 dagar in på terminen).

Annars flyter sommaren på rätt bra här. Saker blir gjorda. Fler saker blir ogjorda. Jag börjar dock redan få lite ångest inför att börja jobba, men i nästa andetag så längtar jag. Nåja, 2,5 veckas ljuv ledighet kvar. Nu - mot vackerstan!

I take it back

För ca åtta år sedan såg jag The Ark uppträda för första gången, i en sporthall. De var förband till Kent och de hade inte ens släppt "It takes a fool to remain sane" som sin förstasingel ens. Sångaren var iklädd glansiga tights och ett svart spaghetti-linne med en svart och silverglittrig bolero över axlarna. Till detta hade han såna där "jag har trampat ihjäl några afghanhundar stövlar". Han hade en minst sagt märklig stil. Och så öppnade han munnen och började sjunga.

Sedan den dagen har jag hävdat att Ola Salo är sveriges bästa sångare. Han har en fantastisk röstteknik och får verkligen ut hela sin röst då han sjunger.

I take it back!

Nu hävdar jag att Oskar Humlebo (Motoboy) är sveriges I SÄRKLASS bäste sångare. Det var alltså honom jag var på festival och såg ikväll. Bortsett från Counting crows (som har ockuperat min själ och mitt hjärta på livstid) så är det lätt det bästa jag hört. Han har en sån grym röst och det bredaste register jag fått uppleva. Dessutom så är han ännu bättre live än på skiva. Sånt är värt ett nobelpris - i min bok.

Så, Ola Salo din palindrom. Jag är ledsen, men du har halkat ner ett steg.

Same same but different

Ikväll ska jag på festival. Samma festival där jag spenderade en långweekend varje sommar mellan åren 98 och 01.

På den tiden packade man in ett tält, några sovsäckar, toalettpapper, en stereo, något att dricka och en kylbag fylld av baguetter, potatissallad, Mamma scans (gud ska veta att de köttbullarna fått många smeknamn under dessa helger, inget rumsrent dock) och minst ett paket Glockengold Multivitaminsdryck. Sen slängde man ner badkläder, necessär, plånbok, kamera, mobil, underkläder, ett rent ombyte och några skivor i ryggsäcken. Sedan trängde man ihop sig 5 stycken i någon liten bil och så begav man sig. Mot playan.

Väl där ser man till att få den bästa platsen (den hade vi varje år mellan 98 och 01), "råka" ta ner skyltarna om camping förbjuden och sen är det bara att slå upp tältet. Sedan hade man två dilemman: "Ska man in på området, eller bara hänga på campingen?" och "Vem kan vi ringa och be köpa batterier?" (4 gånger av 4 glömde vi att köpa batterier).

Sen kan det även hända att man får sådana dilemman såsom "operation leta stulen ryggsäck" eller "operation polisstation för att hämta stulen mobiltelefon". Ingen av dessa operationer var särskilt trevliga, men något man får förvänta sig då man tältar.

En gång råkade vi ut för ganska roliga tjuvar. De snodde 2 av våra plaststolar, men lämnade kvar en oöppnad burk med hårgelé. Vi gjorde mer roligt med den än med våra 2 plaststolar.

Det har hänt så mycket roligt under dessa festivaler... Bland mycket annat lyckades jag och vännen L få 10 duschande tjejer (och de ca 20 som stod i kö för att få duscha) att stämma upp i allsång till Des'rees "Life". Det var ljuvligt då det är en så fantastisk akustik i duschrum. Vi har även genom att sjunga för campingfolket tjänat ihop 27 kronor, de 2 tidigare nämnda plaststolarna, varsin öl och 4 cigaretter i en tiggarhatt. (Vår repertoar var aningen begränsad då vi bara kunde Father and son och Hooked on a feeling).

Nåja, ikväll kommer jag att packa med mig: mitt körkort och någon hundralapp. Jag skippar tält, fylla, tjuvar, hårgelé och batterier (medvetet val denna gång). Jag har blivit gammal.

Enda skälet till att jag åker dit är den rekommenderade mannen här till höger, fjärde från toppen.

Nu är det dags

Det är dags att ta på sig sorgedräkt.
Det är dags att hissa flaggan, men bara halvvägs.
Det är dags att sprätta en gravöl.
Det är dags att utlysa världssorg.
Det är dags att plocka fram näsdukarna.
Det är dags för en tyst minut.
Det är dags att ta farväl.
Om ni inte förstår varför är det dags att läsa det här.

två bröllop och ingen begravning

Gårdagen spenderades i en vacker kyrka samt i en festlokal. Det var alltså dags för bröllop igen. Vännerna var vackra och fullkomligt strålade, och vi i bänkraderna grät. En mycket trevlig fest och kväll, om än man får sota lite för det idag...

Så var det dags då

Här kommer det, mitt första inlägg som fru. Jag har dragit mig lite för att skriva, utan att egentligen veta varför. De flesta som läser min blogg var på vårt bröllop, och ni vet ju ändå hur fantastiskt det var, och hur roligt vi hade. Det känns liksom förmätet att sitta och skriva om det. Så vi lämnar det där, kanske återkommer jag i ämnet - kanske inte: Jag är gift och vårt bröllop var det roligaste jag varit på.

Det känns som att jag nu kan pusta ut och vara ledig "på riktigt", och det tänker jag bannemig vara också. Vi ska på bröllop på lördag, det är väl det enda vi har inplanerat den här sommaren. Det är synd att alla som brukar komma hem redan har hunnit komma hem och fara tillbaka igen. Det är ju så himla mycket sommar kvar.

Det ska bli spännande att se vad den har i sitt skafferi...

Idag smäller det

Nu ska jag alldeles strax packa ihop det sista, sätta mig i bilen och köra till vackerstan. Där kommer jag bli väl omhändertagen av mina vänner som kommer se till att jag har smink i fejan och tiara i håret. Och jag - jag ska dricka Asti. Det kommer bli en härlig dag!

Det kan kanske bli något fler fröken-inlägg, om inte annat så kommer det fru-inlägg imorgon.

Tidernas fight

Jag har tidernas fight i min mun. Jag riktigt känner hur kåvepeninet står där och hindrar the evil bakterierna från att bygga upp sina cellväggar och fortsätta sin anstormning av min mun.

Jag kan faktiskt känna att kåvepeninet under natten har lyckats skapa bakterieghetton i min mun. Igår gjorde allt ont, hela munnen var som en enda stor öm slemhinna. Idag har denna ömhet gått över till pure ont och är decimerat till vissa små områden.

Ibland blir jag less på att känna denna fight, då tar jag en värktablett. Då går fighten mig omärkt förbi (as if!).

Jahaja

då äter man en hästkur penicillin då... Direkt jag skrivit det förra inlägget så somnade jag, tryggt vaggad av bedövningens ljuva armar. Efter tre timmar vaknade jag av att bedövningen släppte och det gjorde ooont. Så ont att jag inte kunde göra annat än att gråta.

Såna gånger är det särskilt bra att han en käre M. Han ringde tillbaka till tandläkaren och fixade så att tandläkaren ringde in ett recept penicillin åt mig, sen hämtade han "bra grejer" (starka värktabletter) hos sin mamma. Så nu, en brustablett, en bilresa och ett apoteksbesök senare kan jag prata igen.

Tillfället för infekterad visdomstand kunde faktiskt inte på något sätt komma olägligare. Bortsett från den långt i från lilla detalj att jag gifter mig om några dagar, så skulle ju kusin och kusinfru komma hit ikväll och grilla go'fisk och dricka vin. Jag kan ju varken äta eller dricka vin. Så vi sparar till måndag/tisdag och ser hur det ser ut då.

Det är ju bara att konstatera att min penicillinförbannelse fortfarande hänger över mig. Jag har ätit penicillin på min 18-årsdag, min 20-årsdag, 1 klassresa, 1 utlandsresa, 2 julaftnar, 1 Valborgsmässoafton, min student, 2 nyårsaftnar och 1 midsommarafton. Nu kan jag lägga mitt bröllop till listan också. Bara 1,5 år kvar tills jag fyller 30, undrar vad min kropp tänker hitta på då...

Å du ljuva värld

Hela min vänstra sida av underkäken är bedövad. SÅ bedövad. Jag bryr mig inte om vad han har gjort. Jag bryr mig inte vad det är han har sprutat in i mitt tandkött. Jag bryr mig inte om vad det kostade. Jag är bedövad.

Jag känner mig som Lina

pigan i Lönneberga ni vet. Det känns som att jag är lika svullen om kinderna som hon är då hon har tandvärk.

Jag har sovit sammanlagt 4 timmar inatt, och det har inte varit sammanhängande. Jag har aldrig någonsin haft så här ont i munnen. Jag har legat i sängen och fantiserat om att tanden försvinner. Till och med Tom Hanks tillvägagångssätt i Cast away känns välkommet bara det onda ger med sig.

Klockan 6.46 gav jag upp, då steg jag upp och satte mig vid telefonen och väntade. Klockan 7 ringde jag och jag har fått tid 9.20. Jag hoppas att någon tandläkare har sin skridsko vässad. Jag är redo.

Dagens bästa nyhet

eller ja, kanske inte dagens men åtminstone 13:e majs bästa nyhet hittar ni här.

Annars har dagen inte kommit med så många goda nyheter... ännu! Den enda nyheten är väl att min visdomstand har fått för sig att växa lite nu inför bröllopet, så jag är helt svullen i munnen och har hittills inte kunnat äta något idag. Jag kör småbarns-tricket och hoppas att det funkar!

Sen hoppas jag även att min rygg slutar försöka gå av så att jag tar mig upp från knäfallandet vid altarringen!