True, true. Jag ligger just nu i vår 180x210cm stora säng. Jag har just plöjt 3 avsnitt av "Brothers and sisters". I min värld, den bästa tv-serien någonsin. Jag kan inte erinra mig någonting fiktivt som någonsin berört mig på samma sätt. Serien är inne på tredje avsnittet, tredje säsongen och hittills har jag inte sett ett enda avsnitt utan att börja gråta. Det är mina heliga dryga 40 minuter i veckan.
"Men kan hon verkligen ligga i sängen och skriva det här?" kanske någon av er tänker. (För har man varit hos mig så vet man att datorn står en bra bit från sängen, och med en vägg och några garderober emellan. Men nu är det ju så fiffigt att min man har köpt en mycket trevlig liten leksak som fyller sitt syfte som bärbar med bravur. Den är så liten att jag trycker på flera tangenter samtidigt och får sudda så gott som hela tiden.
Det faktum att det nu är helg gillar jag mycket. På jobbet har vi just kommit in i utvecklingssamtalsperioden och hur mycket jag än gillar den så tar den på krafterna - det är ett som är säkert.
Jag kan känna att den här SanDiego-resan som närmar sig med stormsteg (om en vecka packar vi för fullt) kommer mycket myyycket lägligt...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar