All I have to do is dream

Drömmar kan verkligen göra konstiga saker med en…Inatt har jag drömt om Björnar, i plural.

Jag har först blivit jagad av en brunbjörn. Där kom jag och gick alldeles solo och allén, längs en asfalterad gångstig (i vilken stad jag befann mig har jag ingen aning om. Den asfalterade ”gångstig” jag brukar promenera på här i närheten får man även köra bil på – i 110 km/h). Helt plötsligt kom den där och lufsade, och fick naturligtvis syn på mig och drömbilderna kan än få mig att känna den där känslan av pure skräck. Jag kom inte ihåg den där grejen med att man ska lägga sig ner i fosterställning och hålla händerna runt nacken, men dock det där med att inte skrika. Så jag pratade lugnt och stilla med björnen och såg den i ögonen. Då kom den fram och var som en hund ungefär. Skulle slicka på mina händer och nosa lite mot skrevet. Sen var den nöjd och lommade iväg.

Den andra Björnen då, undrar någon kanske. Det var så att min man helt plötsligt förvandlades. Hur det gick till vet jag inte, och det är inte det viktiga heller. Det viktiga är vad han förvandlades till. Han blev Björn Gustafsson och jag var så jävla kär. Vi var på något tivoli och var så där galet nykära och åt sockervadd och liksom skuttade fram där vi gick hand i hand i solskenet och allt var superromantiskt.

Den första björndrömmen stör inte min tankevärld särdeles, jag är ju livrädd för björnar och då är det ju inte konstigt att jag stöter på dem i drömmen. Men den andra Björn…

Jag hör till den skalan som tycker att Björn är otroligt rolig, fyndig, charmig och allt det där. Men steget därifrån till att jag skulle börja tapetsera med Björn-bilder och börja stalka honom är ganska långt. Jag har heller inga som helst planer på att byta ut min man som är världens bästa. Och även om så vore så skulle jag ju inte välja en pojkvasker som hela Sveriges fjortisarmé skulle ge sin högra arm för (för VAR skulle jag placera alla dessa armar? Jag har inte ens plats för mina plastburkar).

Nä, det måste nog vara så att jag kanske läser Björns vän Sorans beroendeframkallande blogg allt för ofta. Han skriver ju en rad eller två om Björn ibland. Eller vänta… jag kanske någonstans där i mitt undermedvetna önskar att min man hade lite humor. Där har vi det!