Kom följ med mig

Kom följ med mig på en liten åktur. Vi befinner oss i gröna faran och vi svischar fram genom det snöbeklädda lappländska landskapet, på väg mot mitt arbete. Vi, eller ja du i alla fall –jag kör ju, sluter ögonen och när vi öppnar dem igen så har skogen förvandlats till ett samhälle. Ett samhälle som det du och jag är van vid. Få se här då…

Det första som händer när vi kör genom detta samhälle är att vi stöter på en stor samling personer. Du vet, såna där personer som har varit på krogen varje lördag de senaste 15-20 åren. Han/hon är liksom alltid där, ”de är en del av interiören” som man så fint brukar säga. Tänk 30-35+, slitet utseende, flackande blick som ständigt söker den där livslånga kärleken som man tydligen inte har hittat på krogen, trots sina 4 besök i månaden i 15-20 år. Dessa brukar även vara rökare, och det har börjat sätta sina spår. Klart som fan att dessa personer är lite avtrubbade. De söker kanske bråk, och de har för länge sen glömt bort sina egna begränsningar. Allt för att göra just denna gång till den speciella, få den att sticka ut från de andra 52*15-20 gångerna. En hel samling sådana här personer möter vi. Vissa skyr oss som pesten och ser väldigt upptagna ut medan vi passerar. Andra ställer sig mitt framför oss, och stirrar blint på oss, som vore vi Kristian Luuk och de hans talkshowsgäst. Det spelar ingen roll vad vi gör. De ska utmana oss, för den här gången ska fan inte bli som alla andra gånger…

När vi väl tagit oss igenom samlingen så fortsätter vi fram längs gatan. Vi ser några ungdomar sitta och försöka vara så vuxna de bara förmår. Men så fort vi kommer skingras klungan och de springer i vild förtvivlan så att ingen av oss ska råka se och råka kunna fastställa identitet. Ett telefonsamtal hem ligger långt ner på dessas önskelista…

En till samling slitna, storrökande, fördummade, flitiga krogbesökare står mitt på vägen och försöker hindra oss från att köra förbi.

Efter en stunds lugnt körande så ser vi hur en emo-unge hoppar fram framför bilen. Jag lovar att om vi skulle dra upp ärmarna på den helsvarta polotröjan så skulle en lång rad av rakbladstillverkade ärr bilda som en streckkod från armhålan ner till handleden. Vi ryser till när vi hör dunsen – både du och jag. När jag kollar backspegeln så ser jag inte skymten av emo-ungen. Förhoppningsvis har han/hon klarat sig och sitter kanske och skär nya sår as we speak.

Ännu en samling slitna, storrökande, fördummade, flitiga krogbesökare står mitt i vägen och försöker hindra oss från att köra förbi. Vi som var less på dem redan vid första samlingen. Vi tvingas stanna bilen. Tuta lite uppgivet. Varva motorn lite hotfullt. Vissa flyttar sig. Men de riktigt kaxiga står kvar, och gör så ända tills vi vevar ner rutan och vrålar åt dem att vi inte har någon som helst intention att stå kvar här, utan tänker fortsätta vår färd vare sig de står framför oss eller inte.

På vår färd genom samhället får vi också syn på en och annan kändis. De riktigt stora stjärnorna vars storhet nästan får oss att tappa andan. De visar sig bara en kort kort stund, och verkar ständigt vara på väg. Men man vet ändå att de är där ibland oss, och kan när man minst anar det korsa ens väg. Det gäller att sitta redo med autografblocket.

Det kan även hända att man vid sådana här färder har den stora lyckan att få träffa drömmannen/drömkvinnan. Men det är så sällsynt att vi glömmer bort att leta efter dem. Det är bara ibland när längtan gör sig påmind, eller när tillfället verkar vara det rätta som vi kommer ihåg att de faktiskt finns där. Någonstans.

Varje morgon mina vänner, varje morgon…

Jag vill tacka alla skogens hornmuppar, tjädrar, älgar och björnar. Jag vill även rikta ett särskilt tack till alla helt-omöjliga-att-se-alltså-väldigt-dumt-att-sitta-på-vägen-vita ripor som kommit i min väg. Jag förstår att ni kanske känner er lite överkörda. Jag beklagar.