Detta sällskap har haft sammankomst vid slalombacken idag. Vi har utbytt tankar, tips och idéer om frösådder, blomsorter, buskbeskärning, växthusodlande och handelsträdgårdar hela dagen. Dottern/eleven himlade till slut med ögonen (på det där sättet som BARA hon kan) och suckade högt och ljudligt och proklamerade: "Ni är verkligen blomnördar!". Då gick vi över till att prata om olyckor.
Jag berättade om mitt svanhopp från den bestialiskt höga stridsvagen, som resulterade i min första sjukhusövernattning eftersom jag i mitt avsvimmade tillstånd tyckte att ena höften var en bra kroppsdel att ta emot mig med. När jag berättat färdigt och vi vuxna skrattat färdigt (ja, det är en helt galen historia), så ser vi att det lilla barnet sitter med tårar i ögonen. "Men fröken, det var väl inget farligt?"
Det ska jag säga er: skulle alla ha ens en hundradel av denna flickas empati så skulle världen vara väldigt vacker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar