Det var jag som tog upp det till diskussion idag på jobbet. De övriga diskuterade det ett slag, ställde forskande frågor till mig och jag berättade så mycket jag förmådde om den enda lögnen.
Den som tog hela min helg i besittning, och som lämnade mig oförmögen att göra någonting. I princip all min vakna tid gick åt till den. Den var det första jag tänkte på igårmorse, och det sista jag tänkte på igårkväll när jag släckte lampan. Den gjorde att jag låg sömnlös i sängen igår från 21.00 till 00.30 ända tills någon, som inte är jag, bestämde att nu får det vara nog. Knyt ihop den här säcken nu! Den enda lögnen...
De vägde mina symptom fram och tillbaka, diskuterade lite till, och när det ringde in från lunchrasten så hade de min diagnos redo.
Ikväll har jag bara låtit beskedet sjunka in. Jag har försökt bli vän med tanken. Det är inte lätt, men jag antar att det bara är att acceptera: Jag är litterärt manodepressiv.
PS. Jag kan varmt rekommendera boken "den enda lögnen" av Harlan Coben. Den var jävligt bra! DS.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Sensationellt litterärt inlägg! Jag är mycket imponerad av din förmåga att fängsla en läsare så totalt som du verkligen gjorde med detta inlägg! =)
Skicka en kommentar