Dagen D

Dagen Dop, Dagen Dikt, Dagen Darn-vad-svårt-det-är-att-gå-snyggt-i-kilklackar och Dagen Dra-hårt-i-slimeklänningen-så-inte-barnet-far-i-backen. Just nu är jag förhållandevis lugn, men tro mig, hjärtat kommer skena om 2,5 timme ungefär.

Dagen i förrgår var en rolig dag, åtminstone på kvällen. Vi befann oss i ”Liddes” stuga och åt god mat, spelade kort och så fick vi för oss att mata fåren med bröd. Detta är något jag gjort en flertal gånger under mina 27 levnadsår, då våra stuggrannar hade får, lamm och läskiga tjurar så det räckte och blev över, och jag har aldrig ansett får vara särskilt giriga (mer skvätträdda – springer så fort man uppenbarar sig). Jag har haft fel.

Vi kom fram till hagen.
Lidde körde sina lockrop.
Fåren såg korvbrödspåsen.

Sen tog alla får sats, hoppade över diket och stormade stängslet och vips var vi surrounded by får. Det var riktiga fårskallekravaller I tell you. Med gemensam kraft fick de alltså stängslet att rämna, och gav sitt allt för att nå den tomma korvbrödspåsen. Alla korvbröd hade vi ju kastat in i hagen för att locka dem åt motsatt håll under attacken… Lidde tog rollen som matador, och hoppade med sina vackra stövlar in i hagen för att hitta korvbröden. Med dessa bröd som röd mantel fick vi snart kontroll över åtminstone fåren. Stängslet såg ut som sju svåra år efter upploppet, men det var inget som inte Lidde och min M kunde fixa med en yxa och ett järnspett. For all I know är fåren kvar där.

Morgonen efteråt fick vi besök av en väldigt kär vän som vi inte sett mycket av på sistone – solen! Så off we went, ut på myren och fram med spöet. Sen spenderade vi någon timme av förmiddagen med att mata mörtar med mask. Ja, förutom lillebror som drog upp en 7-8 stycken (som han kastade tillbaka). Det var tur att vi hittade hjortron, annars hade vi hungriga fått fara hem…