I söndags fick jag lite ont i magen vid lunchtiden. Inget konstigt med det, det var ju dagen efter en tjejmiddag. Efter några minuter får jag dock riktiga feberattacker och ligger i badet för att motarbeta dem. Till slut börjar musklerna krampa och jag ringer hem min man.
När han kommer slappnar jag av lite och somnar. Sen vaknar jag vid varje frossbrytning och svettattack natten igenom. Vid 3 ringer kära M akuten som säger att jag ska avvakta och åka in på vårdcentralen dagen efter.
Dagen efter ringer jag vårdcentralen kl 8, får en telefontid kl 8.45 som resulterar i en skötersketid kl 10.20 (vilket jävla svammel!). Väl där blir jag knådad och klämd. Sen kommer en av sköterskorna in och ber mig sätta mig i väntrummet igen. Snart kommer en taxi som ska skjutsa mig till akuten. Stopp och belägg tyckte jag - inte utan min man! Så jag åker hem, ringer hem mannen och packar väskan.
Vi kommer till akuten vid 14. Klockan 20 rullas jag in för operation med skrubbad kropp och sexiga stödstrumpor som går upp till ljumsken. Klockan 22.30 vaknar jag till. Klockan 2 blir jag rullad till avdelningen igen - ett blindtarmsbihang fattigare. Och nu kl 13.30 typ, sitter jag på bussen på väg hem. Ett halv-intensivt dygn kan man säga. Men alltså, blindtarmen? Känns inte det lite 70-tal?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar